lördag 19 maj 2018

Arken - Alphonse Mucha

Danska konstmuseet Arken har slagit till med en strålande utställning om konstnären Alphonse Mucha.
Han slog igenom 1894 med en teateraffisch beställd av dåtidens megakändis
Sarah Bernhardt.
Reklamaffischen blev så eftertraktad att den slets ner i samma ögonblick som den klistrades upp.
Här en detalj från Gismonda-affischen


Fler uppdrag följde för Sarah Bernhardt - måste varit som att bli uppringd av Madonna - om och om och om igen.
Kameliadamen och Lorenzaccio

Detalj - hur suveränt som helst.


Le Style Mucha inspirerades bland annat av japanska träsnitt och stilen fungerade utmärkt för tryck av reklamaffischer.
De älskande, affisch för ännu en av Sarah Bernhardts teaterstycken.


Efter teatern så blir det ett glas champagne.


Och till champagnen lite kakor


Mucha ägnade sig åt formgivning av både smycke och inredning.
Inte det mest diskreta halsbandet men ett givet samtalsämne över en kopp förmiddagsfika.


Mönster till tapetbårder.
Jugendstilen bröt mot det mörka, tunga 1800-talets slut med sina naturnära motiv, milda, lätta färger och eleganta, böljande design.


Vackra kvinnor med böljande hår, delikata kläder och accessoarer, blommor och smycken.
All den frigjordhet som sekelskiftets Frankrike bjöd på, framtidsoptimismen, de naturinspirerade former, livsglädjen som blommade upp innan första världskriget ryckte bort stora delar av en ungdomsgeneration män och lämnade kvinnorna i svart.




Arken plockade på ett smart sätt upp Muchas inflyttande genom att avsluta med att visa den renässans som hans stil och konst fick i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Diana Ross och The Supremes som låg på klassiska Tamla Motown.



Grateful Dead och en konsertaffisch.
Mucha så det stänker om det.


För en gångs skull en man som är avbildad.
För övrigt spaceat med Jefferson Airplane


Någon gång någonstans på en mysko fest såg jag en LP-skiva med Hawkwind stående i en gammal drickarback tillsammans med andra vinyler. Hawkwind hade Lemmy Kilmister som medlem innan han fick sparken och bildade Motörhead. Så från Mucha och konstmuesum blir det en djudykning ner i vinylsamlingen. Inte så mycket peace and love längre.


Men Mucha festade loss långt innan Lemmy Kilmister var född. Här i ateljén på Rue de la Grande Chaumière ihop med Gaugain som lirar lite på tramporgeln i bara underbyxor och en tweedkavaj.








onsdag 16 maj 2018

Omslag Antologi 2018 Arbetarskrivare

Snart på väg med hjälp av goda arbetare inom tryckeriverksamheten, lastare och chaufförer inom distrubition, med flera till en adress nära mig.
Suveräna redaktörer
Henrik Johansson och Anna Jörgensdotter


lördag 12 maj 2018

Deltar i två antologier under 2018

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar

heter Arbetarskrivares senaste antologi.
Jag kommer att delta vid releasen i Malmö 31/5
och
UddeboFestidalen, Tranemo kommun 9/6



Bokrelease!

"Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar" är Arbetarskrivares elfte antologi. Kom och fira med oss!

Flera av de deltagande författarna kommer vara där och läsa upp. Det är stjärnor som Anna Arvidsdotter, Mats Källblad, Andrea Malešević, Fatuma Awil, Emil Ahlbertz, Freke Räihä och Jonas Svensson.

Redaktörer för antologin är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson.



Tidigare i år kom antologin Fotavtryck från poeter.se

Arken Kunstmuseum

Utanför Köpenhamn, vid Ishöj, ligger Arken Kunstmuseum. Den här gången bjöds det på både modernt och la belle epoque. Alphonse Mucha får ett eget inlägg.
Barnet på gunghästen möter vid entrén och sätter ribban.
Konst är både allvar och lek.
Så allvarligt som bara ett barn kan leka. 


Alphonse Mucha har fått en stor och genomarbetad utställning.
Museéshopen bjuder på allt.
Roligt när det handlar om en konstnär som fick sitt genombrott i reklamvärlden.


Före det att besökaren träder in i clownernas regnbågsvärld möts man av det "vita" trädet.



Konstnären Ugo Rondinone från Schweiz har skapat det suggestiva regnbågslandet som befolkas av 45 melankoliska figurer i clowndräkter.


Man får inte röra konstverken.
Man vill trösta konstverken.


Eller säga "Vila dig lite, det blir bra. Du ska få se."


Lugnet - före eller efter showen.
Var och en i sitt.


Masken är i vila. Men innanför, vad händer innanför.
Regnbågsfärgerna som alltid står upp, kämpar på, sliter för acceptans av alla.
Att älska, leva, hoppas, dagdrömma, önska och arbeta.
Det kan behövas en mask av vila.


Att se varandra, att veta om varandra, att finnas för varandra utan att glo på varandra.


Precis som i barndomens teveprogram "Boktipset" (ja, ni-na-na-na) så vill jag ha kvar det här rummet nära mig, att återvända till.


tisdag 8 maj 2018

Valnöten i Prag

Eftersom Polemik.nu ändrar inriktning återger jag här min text

Valnöten i Prag


Kupka, Frank Kupka. František Kupka. Museum Kampa. Prag.
Enligt Wikipedia var Kupka för gammal för ett liv vid fronten under första världskriget men han tog värvning i alla fall. Det står att läsa att hans hustru vandrade bredvid honom och bar hans ränsel och gevär. Hon blev infångad och tillbakatransporterad med tvång till Paris. Senare under kriget sökte hon upp Kupka vid fronten för att vara honom nära. Han förfrös en fot och blev hemförlovad.
Han gjorde vad han förmådde, Kupka. Precis som många av oss andra. Som vaktmästaren jag mötte i konstmuseet i Kampaparken. Kanske gjorde han mer än vad han förmådde, vaktmästaren, när han gav mig valnöten. Planterade en fantasi som jag inte letat efter, som jag fick som en överraskning, som en sann gåva.

Om detta vet jag ännu ingenting när jag går från mitt hotell i den bortre delen av Kampaparken förbi museet mot Karlsbron. Det är inte ens konstmuseet som är mitt mål. Jag letar efter Kafkas bostad och finner den. Jag vet inte vad jag vill med mitt fynd. Insupa atmosfären? Känna litterära vingslag? Han bodde trångt i alla fall, om nu det är en kvalitetsstämpel. Jag köper ett halsband med ett hänge av blått glas i huset bredvid Kafkas. Alla hus i Kafkagränden innehåller konsthantverksbutiker, något ska dom ju leva på. Det infinner sig dock ingen kafkaliknande upplevelse, inga anonyma män som hämtar in mig till förhör om något som jag inte vet att jag gjort, inga Pragbor som förvandlas till insekter framför mina ögon.

Jag vandrar vidare, runt Pragborgen och ner bakom den, på skuggsidan till, för att hitta den plats där Johannes Kepler och Tycho Brahe bott. Och visst ligger det där, huset, som hade kunnat berätta om silvernäsan och stjärnskådandet. Men det tiger, glor tillbaka på mig med tysta, mörka fönster. Säger mig att jag är för sen. Bredvid, en restaurang i mellanklassen som gör sitt bästa för att sälja vetenskapskonceptet. Några tillresta astronomer syns inte, bara knödel och rejäla stop med fatöl.
Min vandring tar mig tillbaka över floden till den judiska delen av Prag. Jag ställer mig med näsan tryckt mot en liten gallerförsedd öppning som låter mig kika in på den judiska kyrkogården. De sammanpackade gravstenarna gör mig tom. Den sammanpressade frånvaron av alla liv på denna lilla yta, det enda som fick bli kvar.

Jag dricker grönt öl. Fel förresten, det gör jag inte, inte den här gången. Jag låter det felaktiga minnet stå kvar i texten. Det är ovanligt att behålla oriktigheter istället för att korrigera dem. Ungefär lika sällsynt som att spara överexponerade eller suddiga kort i fotoalbum nu för tiden. Så minnet spelar mig ett spratt. Grönt öl, det har jag druckit i Prag vid ett tidigare tillfälle, en varm och solig påsk på uteserveringen halvvägs upp till observatoriet. Den här gången är det inte lika varmt, tvärtom, snålblåst och snö i luften. Jag dricker absint och en öl på en restaurang medan jag väntar på att få in en bakad potatis. Absinten gör mina ben mjuka på ett behagligt sätt. Det är skönt att sitta här inne i värmen, fantisera. Sitta en liten stund med en låtsaslek där jag tillhör en svunnen värld som har tavernor fyllda med intellektuella och konstnärer som inte ser sig som nationaliteter utan som verkande i Europa. Tycho Brahe funderade nog inte i termer huruvida han var dansk. Han såg sig nog som astronom, vetenskapsman. Nu ser jag på hans grav, stenhällen i Tynkyrkan, som en markör för ett annat Europa.


På väg tillbaka går jag så in på Kampamuseet. Jag tar mig fram bland konst som en utvandrad tjeck donerat, en som kommit tillbaka från det stora landet i väster med rikedomar. Värmen och luftfuktigheten är anpassad till konsten. Mina och konstverkens behov är lika. Lagom temperatur för att engagera sig.
Så är de där. Kupkas tavlor. Nonfigurativa färgexperiment är en beskrivning av hans verk. I mig behövs det inga förklaringar, bara färgfälten i rörelse. Jag vet inte hur lång tid jag blir sittande eller hur många gånger jag reser mig upp för att gå närmare och titta på en speciell detalj. Jag låter dem få göra mig, låter dem bli till en del av mig själv och långsamt, medan flödet sipprar in i mig, förvandlas.
Jag går därifrån, så där barnsligt lycklig att jag känner mig tvungen att tacka den uniformerade museivakten som i ett hörn sitter tyst bakom ett brunbetsat skrivbord. Han vaktar på ett vänligt sätt, med sin magra kropp stillsamt instoppad i kulturens uppdrag. Jag försöker framföra, på hackig engelska, min glädje över Kupkas målningar, vilken upplevelse de varit för mig. Han tittar på mig, lite medlidande, och ruskar på huvudet. Han förstår inte engelska och jag kan ingen tjeckiska. Jag lägger handen över mitt hjärta, pekar på tavlorna och ler, gör sen en bugande gest med mina handflator sammanpressade framför mig. Då vinkar han mig närmare, kröker sitt vänstra pekfinger och lockar på mig som om jag var en katt och ur en låda i skrivbordet tar han fram en valnöt. Eller rättare sagt det hoplimmade skalet av en valnöt. Limmet har inte låtit skalet sluta helt tätt och nöten kan mycket väl ligga kvar där inne. Han lägger den i min hand och sluter sen mina fingrar om den med ett försiktigt leende. Jag bugar en gång till och går.

Vissa dagar tar jag fram valnöten, det är nu många år sedan jag fick den. Jag försöker kika in i springan mellan de två skalhalvorna och därinne tycker jag mig ibland kunna skymta nöten. Det blir aldrig någon visshet i detta. Att öppna valnöten skulle vara en hädelse, en styggelse, ett stopp för de fantasier och hemligheter som ryms därinne. Så jag bär den med mig. Som en ränsel och ett gevär.

onsdag 11 april 2018

Sven-Harrys konstmuseum och nobelpriset i litteratur

Som av en händelse var kvinnor i Svenska Akademien i visst fokus.
Känns helt bra att ha Selma Lagerlöfs klänning som guds rättesnöre i dagar som dessa.

I förgrunden, en av Sara Danius nobelblåsor.









Svart och rött, roulette någon?
Spel med hög insats och kränkta herrar kräver en klänning som gjord för en bondfilm.



Utställningen handlade om couture men fick så klart en spännande touch ur litterär vinkel.
Mycket prål och fjädrar kan ju hitta hem i vissa nobla kretsar. Ibland är fjädrarna lånta och ibland blir man rullad i dem.


Den här kreationen med en genomskinlig salladsbytta som ansiktsskydd kändes ganska futuristisk i sin framtoning.
Aniara någon?


Vad vore litteratur utan papper, Beas pappersklänningar har ju även de varit på nobelfester om än inte detta exemplaret.


Om det här är hur snille och smak ser ut undertill vill jag inte spekulera i men det håller i varje fall vissa saker på plats.


Valde att irra mig upp på högre höjder i byggnaden och fann då 
konst av Olle Olsson. Gott nog, hästar kan man alltid lita på som motiv.



Inga tomtar på loftet men gott om vackra skulpturer på taket.
Här Ulla Kraitz & Gustav Kraitz Flyende häst (2014)


Och, ja just det, den där berömda fredssymbolen fanns också där uppe på taket.
Kan det vara läge för en replika till akademien?




torsdag 5 april 2018

Bonniers konsthall Maria Bonnier Dahlins stiftelse


 Stipendiater 2017

Olle Norås Alla tysta varelser 2017.
Gouache, trä, bladguld,
och fram träder en fantastisk värld där jag som betraktare ständigt finner nya kartor, figurer och varelser.


Detalj
Jag hade lätt kunnat utgå från verket och skapat en berättelse om alla djur, vidunder, varelser och människobarn som söker äventyret vid guldsjön.


Detalj, Alla tysta varelser (2017)


Stora fåglar flyger åt fel håll (2016)


Detalj


Sen var där något (2018) detalj


Klockorna (2014) detalj



Lap-See Lam Mother's Tounge (2017) detaljer

Konstnären visar i bild, ljud och installation hur identitet kan skapas.
Mytiskt, mystiskt och samtidigt så påtagligt.